EU-åtgärder mot plast

Bakgrund

Plast har en viktig roll både i vår ekonomi och i våra dagliga liv – men det sätt på vilket plastprodukter för närvarande utformas, tillverkas, används och kastas bort skadar miljön. Mängden marint avfall i haven ökar, med negativa följder för ekosystemen, den biologiska mångfalden och potentiellt människors hälsa. Samtidigt går värdefullt material som skulle kunna återföras i ekonomin förlorat när det blir avfall. De potentiella ekonomiska och miljömässiga fördelarna med ett mer resurseffektivt och cirkulärt tillvägagångssätt uppnås inte. Behovet av att ta itu med dessa problem och minska de miljömässiga, ekonomiska och sociala skadorna är allmänt känt.

Eftersom plast är allmänt tillgängligt och används till föremål som på ett påtagligt sätt skräpar ner är det huvudkällan till marint avfall. Den biologiska nedbrytbarheten är också låg, vilket medför giftiga och skadliga konsekvenser. På grund av plastavfallets långa livslängd ökar dessutom dess inverkan år för år, allteftersom mer plast samlas i haven. Det är ett globalt problem, vilket bekräftas av många initiativ runtom i världen, men Europa är en av dess källor och lider av dess effekter.

Marint avfall skadar inte bara miljön, utan även verksamheter såsom turist-, fiske- och sjöfartsnäringarna. Exempelvis beräknas kostnaden för marint avfall för EU:s fiskerier uppgå till mellan 1 och 5 % av de totala intäkterna från EU-flottans fångster. Det hotar näringskedjor, särskilt skaldjuren.

EU-åtgärder mot plast

Europa har ett ansvar att ta itu med sin del av problemet, och har åtagit sig att agera på global nivå. Som en del av plaststrategin har EU-kommissionen åtagit sig att undersöka ytterligare åtgärder för att ta itu med marint plastavfall, åtgärder som bygger vidare på de pågående insatserna i EU:s medlemsländer. Problemet med marint avfall är till sin natur gränsöverskridande, eftersom avfallet rör sig fritt i haven och kan påverka andra länder än ursprungslandet. Det krävs gemensamma åtgärder för att minska mängden marint avfall och skapa en inre marknad med strikta miljönormer och rättslig förutsebarhet för företag.

EU-kommissionens lagstiftningsinitiativ syftar till att minska mängden marint avfall, och är en del av en bredare, mer omfattande strategi, nämligen plaststrategin, handlingsplanen för en cirkulär ekonomi och den reviderade avfallslagstiftningen.

Förslag till ett direktiv mot användningen av engångsplast: viktiga dokument

Plaststrategin hanterar redan cykelns utformningsfas, exempelvis genom översyn av de väsentliga kraven i förpackningsdirektivet. Strategin har ett ambitiöst tillvägagångssätt för återvinning av plastförpackningar, i linje med vår reviderade avfallslagstiftning. Den innefattar även en stark respons på mikroplaster, en betydande källa till havsföroreningar. Det reviderade ramdirektivet om avfall har stärkt allmänna principer och mål. Ambitiösa återvinningsmål för 2030 för kommunalt avfall och plastförpackningar har också fastställts. Emellertid kan dessa inte uppnås utan stora ansträngningar vad gäller nedskräpning eller avfallshantering.

Lagstiftningsinitiativet om engångsplast kompletterar alla dessa åtgärder kring utformning, återvinning och mikroplaster och går ett steg längre. Huvudmålet är förebyggande arbete – att minska det marina plastavfallet bestående av engångsplast och fiskeredskap, exempelvis genom marknadsrestriktioner och betalning för upprensning av tillverkarna. Som ett resultat av detta kommer innovation inom nya affärsmodeller (såsom återanvändningsmodeller), produkter med flera användningsområden eller materialutbyte att stärkas. I de fall där marint avfall fortfarande uppkommer borde det resulterande bytet från engångsplast till återvinningsbara lösningar och många naturliga obehandlade alternativa material leda till en minskad miljöpåverkan. Genom initiativet tar man även itu med förlorade fiskeredskap på grund av deras direkta väg till havet. Huvudmålet här är att skapa incitament för att föra all fiskeutrustning i land och förbättra dess hantering där.

Initiativet mot användning av engångsplast är direkt inriktat på de två huvudsakliga källorna till marint avfall i Europa – 1) engångsplast och 2) fiskeredskap. Tillsammans utgör dessa 84 % av alla marina avfallsföremål, och bland dessa återfinns de mest miljöskadliga föremålen i havsmiljön. Marint avfall som inte består av plast är ofta inert (sten) eller biologiskt nedbrytbart (papper, trä) och medför således ett lägre miljöhot.

De tio engångsplaster som oftast hittas utgör 86 % av all engångsplast i strandavfall, och står för mer än hälften av det marina plastavfallet. Listan är väldigt lik listor i USA och andra länder, där man konsekvent hittar samma plastprodukter i sitt marina avfall.

Fiskeredskap (närmare bestämt fiskeri- och vattenbruksredskap) som antingen har gått förlorade eller övergetts, däribland nät, utgör omkring en tredjedel av plastavfallet på stränder. Övergivna, förlorade eller bortskaffade fiskeredskap omfattar: större delar av fiskeutrustning (såsom burar, fällor, nät eller linor) som frivilligt har övergetts i fiskeområden, eller som oavsiktligt gått förlorade på grund av svåra väderförhållanden, interaktioner eller konflikter mellan redskapsanvändare. Dessa kan fördärva det marina livet (”spökfiske”) (såsom burar, fällor, nät eller linor) med utslitna material (nät, linor) som frivilligt dumpats överbord.

Medlemsländerna vidtar nationella åtgärder mot användningen av engångsplast. Frankrike har förbjudit plastmuggar och tallrikar, Italien och Frankrike förbjuder bomullspinnar i plast och Storbritannien och nyligen även Brysselregionen vill båda förbjuda sugrör. Andra länder som Irland och Portugal överväger också åtgärder. EU måste nu agera för att säkerställa att dessa olika åtgärder inte fragmenterar den inre marknaden. Företag behöver lika villkor, med tydlighet och rättslig förutsebarhet.

Rättsligt sammanhang

Under 2015 innefattade paketet för den cirkulära ekonomin förslag för att modernisera EU:s avfallslagstiftning, kring vilken ett avtal mellan institutionerna ingicks i december 2017. Den nya lagstiftningen omfattar allmänna bestämmelser om avfallshantering och marint avfall.

Den 16 januari 2018 antog kommissionen ”En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi”, i vilken man fastslår att marint avfall fortsatt utgör ett problem och att plast är en betydande källa till föroreningar. Den bekräftar genom handlingsplanen att ytterligare åtgärder kring fiskeredskap, inklusive ett utökat producentansvar och/eller pantsystem, kommer att undersökas.

Kontrollförordningen för den gemensamma fiskeripolitiken innehåller åtgärder kring återhämtning och rapportering av förlorade fiskeredskap, såväl som ett krav på märkning av fiskeredskap. Den europeiska havs- och fiskerifonden (EMFF) gör det möjligt för medlemsländerna att ekonomiskt stödja insamlingen av marint avfall, samt att investera i hamnanläggningar för avfallsinsamling.

Kommissionens lagstiftningsförslag från 2018 om mottagningsanordningar i hamn innefattar åtgärder för att säkerställa att avfall som har genererats på fartyg eller som har insamlats till havs, återförs till land och hanteras på ett korrekt sätt. Det hänvisar uttryckligen till kommissionens övervägande kring ytterligare åtgärder för fiskeredskap. Den 30 maj 2018 antog kommissionen ett förslag till översyn av fiskerikontrollsystemet, vilket kommer att förbättra reglerna kring rapportering av förlorade fiskeredskap, t.ex. genom införandet av rapportering och återhämtning av dessa.

Offentligt sammanhang

Allmänheten är känslig för miljöpåverkan av plast. Eurobarometer-undersökningar har visat att europeiska medborgare oroar sig över den påverkan som vardagliga plastprodukter har på deras hälsa (74 %) och på miljön (87 %).

Dokumentärer som A Plastic Ocean eller BBC:s Blue Planet II uppmärksammade den breda allmänheten på omfattningen av detta globala problem. 33 % av européerna anger havsföroreningar som den viktigaste miljöfrågan.

Genomförandet av plastpåsedirektivet visar att restriktiva åtgärder kan ge omedelbara resultat och få allmänhetens godkännande. Dess genomförande visar att även små avgifter för lätta plastpåsar (omkring 1 kr) kan leda till en betydande konsumtionsminskning under en kort period. I Irland ledde införandet av en skatt på shoppingkassar i plast inte bara till en minskning på 90 % av återförsäljningsställenas utbud av plastpåsar, utan även till en markant nedgång av påsar som hittats på stränder, från i genomsnitt 18 plastpåsar/500 m 1999, till 5 under 2003.

Det offentliga samrådet som ägde rum mellan december 2017 och februari 2018 fick mer än 1 800 bidrag, och visade att det finns en medvetenhet om behovet av åtgärder kring engångsplast både hos den breda allmänheten och hos intressenter.

98,5 % av de svarande anser att åtgärder för att ta itu med marint avfall i form av engångsplast är ”nödvändiga”, och 95 % anser att de är ”nödvändiga och brådskande”. Över 70 % av tillverkarna och över 80 % av varumärkena och återvinningsföretagen ansåg att åtgärder är ”nödvändiga och brådskande”. Rättslig klarhet och investeringssäkerhet kring en enhetlig inre marknad är avgörande för alla företag som är inblandade i plastvärdekedjan.

EU-kommissionens medvetandegörande kampanj kring engångsplast

Trots ett uppriktigt erkännande av problemets omfattning köper, använder och slänger många konsumenter fortfarande engångsplast på ett olämpligt sätt. I samband med Världsmiljödagen den 5 juni kommer kommissionen också att inleda en EU-omfattande kampanj för att lyfta fram konsumenternas valmöjligheter och visa enskilda människors roll i kampen mot plastförorening och plastavfall i havet. Kampanjen riktar sig till EU-konsumenter som är medvetna om den svåra situationen med marint avfall, men som ännu inte har genomfört denna kunskap i sina dagliga val. Kampanjen syftar till att främja hållbara alternativ till användningen av engångsplast, och inbjuder deltagare att vidta åtgärder för att ändra sitt förhållningssätt gentemot plast.